Nytänkande om skolan…

…var orden som passerade när jag läste vad Patrik Engellau skriver i sin blogg denna dag.

OK, man kan bli jämrans trött av att ständigt ta del av artiklar som beskriver situationen i dagens svenska skolor.
MEN – i alla fall jag – blir inte minsta negativ i mitt tänkande – när jag läser alla dessa (god) förslag som publiceras på många håll.
Som när Engellau bl a skriver:

Det här är ett fundamentalt problem som inte kan lösas med mer av samma slags åtgärder, typ reviderade läroplaner. Problemet kan över huvud taget inte lösas med hjälp av diktat från myndigheter och departement. Det finns nog bara en lösning och det är att lärarna rycker upp sig och genom heroiska ansträngningar räddar skolan. Hur ska det då gå till? Jag tror att utbildningsministern ska göra tre saker och sedan kan han lugnt rulla tummarna under resten av sin mandatperiod.

För det första ska han ta bort all uppifrånstyrning av skolan. Lärarkåren får, tillsammans med rektor, göra som de vill. De ska inte kunna skylla på dumma regler om saker och ting inte fungerar. Skolan får som idag ersättning per inskriven elev, så kallad skolpeng.

För det andra ska staten inrätta ett system för kunskapsprövning som är lika för alla elever och som till skillnad från dagens betygssystem inte kan manipuleras av den enskilda skolan. Jag vet inte om proven ska göras efter varje årskurs eller om det räcker med slutprov i grundskolan och gymnasiet. (Moderaterna har faktiskt föreslagit något slags återinförande av en gammaldags studentexamen vilket är ett steg åt rätt håll. Äras den som äras bör.)

För det tredje ska staten på en skolsajt i tydliga tabeller offentliggöra resultatet av kunskapsproven per skola. På det viset blir alla skolor öppet utvärderade så att elever och föräldrar får korrekt information om vad varje enskild skola duger till när de ska utnyttja sin rätt att välja läroanstalt.

Du, om du är intresserad av skolorna i Vingåker – läs hela artikeln och dessutom gärna kommentarerna under texten. Två reaktioner kan jag se framför mig:
1 – du bryter ihop inför en känsla av ”omöjligt att införa i vår kommun”
2 – Du gör som jag – börjar ställa krav på de ansvariga genom att t ex sända dem – bou@vingaker.se – t ex en länkning till Engellaus text och ställa frågor – som – när blir det så här i våra skolor?

Att fundera…

…är bland det roligaste jag vet. Så det gör jag ofta och det behövs ibland då bara några få ord eller korta meningar som kan försätta mig i ”funderingsläge”.
Ibland ett långt sådant.

Kom jag att fundera lite över när jag just läste orden:
”På hederlig nivå gäller förstås själva grundprincipen – fall inte för frestelsen att utmåla det elände som kommer att utbryta om motståndarpartiet vinner valet.
Skildra i stället det lyckorike som infinner sig om du och ditt parti blir valda.
Beskriv inte de de sjukdomar ditt läkemedel botar utan det blomstrande hälsotillstånd det framkallar.
Visa det rena badrummet efter skurningen – inte smutsen före.”

Och så stönar jag uppgivet, av irritation och ilska, när jag jämför de orden med hur våra rikspartier (mest) beter sig i sina debatter.
Och försöker i mina funderingar förstå deras brist på kunskap om grundprincipen…
Och känner hur en lite frågande röst där inne någonstans försynt frågar:
”Hur fan står väljarna ut?”

Jag gör det inte – men finner i alla fall en liten tröst i att jag kan utnyttja min nattgök till dämpa min frustration genom att publicera mina gnälliga åsikter.
Och nickar medhållande till vad författaren Inger Brattström, i dagens Fokus, lär ha sagt om sin första skrivna bok ”Elises svåra år”:
Jag skrev för att förklara för mig själv – och för alla förstockade vuxna”

Om skolan

Det är många nu som på riksplanet redovisar hur de vill ta sig an problemet med skolan. Att det inte är någon quick fix fick utbildningsministern erfara när han 2014 slog fast att han skulle rädda skolan på 100 dagar.
Det har nu gått 1000 dagar och andelen elever som inte nådde tillräckliga kunskaper 2017 var högre än någonsin.

Alliansen försöker nu med sina glada nunor i DN ge väljarna ett intryck av att man har en idé om hur det skall gå till att vår skola inom 10 år skall vara bland de 10 bästa vid Pisa-mätningen.
I alla sammanhang nämns att det viktigaste är att ha en bra lärare. En bra lärare är kunnig och får då både respekt och lyssnande elever vilket automatiskt ger en bra miljö med ordning i klassen. En bra lärare är också en lämplig lärare.
Vem minns inte den praktiske Överfuriren som hela tiden hade beväringarnas öra till skillnad mot den skolade men mindre lämplige Löjtnanten.

Alldeles för länge har de allt lägre intagningspoängen, för att fylla lärarintagningen, medfört att många kandidater skulle ha lyckats bättre om deras talanger utnyttjats i andra verksamheter. Man vill ha fler nationella och digitaliserade prov med extern rättning för rättvisare bedömning och komma till rätta med fusk.

I Tyskland producerar man årligen en bataljon ”doktorer” som numera får sina inlämnade avhandlingar granskade av speciella dataprogram som jämför lämnade alster med redan tidigare registrerade dokument.
När det så 2011 avslöjades att försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenbergs avhandling i stort sett enbart innehöll plagierade sidor och passusar blev det ett stort hallå och han åkte ut direkt i kylan med huvudet före.

Alliansen vill ha en10-årig skola och införa reformpaket för ökad kunskap, ordning och reda, samt lärare. Kända långsiktiga och kostsamma ambitioner som redan stötts och blötts i åtskilliga sammanhang.

Under tiden rikspolitikerna ägnar sig åt dessa långsiktiga skolfrågor vore det av intresse att ta del av vilka planer för förbättring av skolresultaten i Vingåker som både de ansvariga inom kommunen och även intresserade partier har. (Se Gökens inlägg i Högst personligt 11/6)!
/Åke 

Håhåjaja – tänker jag när jag läser Åkes sista rader. Detta då jag själv har funderingar om skolverksamheten i Vingåker – kanske mest då om de ansvariga för verksamheten men även om KF-ledamöternas engagemang. Och kunskaper.

Tänker jag lite extra på i dag då jag i Göteborgs-Posten läser en synnerligen intressant intervju med ”Professor emerita Inger Enkvist” – en erfaren lärare och skoldebattör, som har skrivit ett flertal böcker om skola och utbildning.
Hon menar att den svenska skolan är i stort behov av radikala reformer, skriver Isak Skogstad i GP.

Så tillåter jag mig att citera ur GP:

Vad tycker du om den svenska läroplanen?

”– Den svenska läroplanen håller inte måttet och den måste förändras i grunden. Den måste bli mycket tydligare. För det första måste läroplanen präglas av ett starkare fokus på själva ämneskunskaperna. För det andra måste läroplanen klart peka ut vilka kunskaper det är som eleverna ska behärska i de olika årskurserna.

– Att som nu säga att eleverna förväntas kunna diskutera och analysera olika ämnen blir tomma ord, om eleverna inte först har arbetat in en bas av ämneskunskaper. En sådan bas borde vara målet i grundskolan.
De abstrakta förmågorna, som exempelvis att kunna reflektera och analysera, är inslag som passar bättre för studenter på universitetet. De har uppnått den kognitiva mognad som sådana förmågor förutsätter. Och när studenterna ska diskutera och analysera behöver de ha med sig grundkunskaper från skolan. Dagens läroplan har kastat om ordningen mellan vad som bör komma först och vad som kan vänta till senare.”

När jag läser sådant så blir jag sittandes i funderingar – lätt beskrivet som ”Vad vet man om sådant hos de ansvariga för skolan?”

Och undrar förstås också över om våra KF-ledamöter, som samtliga ”värnar så stort om våra skolor” och deltagarna i utbildningsförvaltningen läser sådana här artiklar. Jag tillåter mig tvivla. Alldeles för ofta i alla fall.
Samma ord använder jag också om min syn på min egen fråga:
”Hur är det då med elevernas föräldrar då?”
Bjarne

Val på gång

För egen del har jag på senare tid blivit allt mer intresserad av att få ta del av våra lokala politiska partiers ”Vallöften”, Nja inte som du kanske får för dig – för att jag är intresserad av vad de kommer att lova. Mera då hur de kommer att bete sig när de vill förföra oss med sina framtidsvisioner.

Därför letade jag fram ur bokhyllan den här boken och började läsa om den i går kväll. Och till skillnad från förra genomläsningen så gulmarkerade jag stycken – och enstaka ord – som jag anar att jag kan behöva tänka på när partiernas valinformation hamnar i min brevlåda.

Att jag började skriva de kommande raderna beror nog mycket på att jag läste:
”I vårt land associerar vi av någon anledning tråkighet med kompetens och hederlighet med trögtänkthet. Inget i verkliga livet ger fog för den uppfattningen, men i den mån man vill komma någonstans i svensk offentlighet bör man fundera över saken.”

Ett kapitel i Häggs bok har rubriken: ”Att ha skrattarna på sin sida” och att där få tips på hur man kan använda humor när man vill föra ut sina budskap.
Jag som många gånger har efterlyst humor i vår lokala politik börjar ana att det inte alla gånger är så lätt med den saken. I texten får vi många tips och idéer om när & hur det kan fungera bäst med humor.
Men, som Hägg skriver ”Ingenting i verkligheten blir roligare för att du sätter på dig en rolig hatt eller lösnäsa.”

Och det är väl ungefär där som man (jag då) förväntar sig att vår lokala humor skulle hamna.
Men skulle älska att bli överbevisad om att jag har fel där…

I Sverige väntar sig folket ett rejält sömnpiller när det erbjuds politiska talare, skriver Hägg. Och för egen del tror jag att det är så – i alla fall för mig.
För, skriver Hägg: ”Den lutherskt skolade svensken betraktar det som en sorts medicin för själen som inte tar om den inte smakar illa.
Man måste lida och ha rejält tråkigt, ungefär som om det gällde en bantningskur eller en stund på motionscykeln.”

Och vad gäller politiken antyder Hägg att – där publiken tvivlar på djupet om man omedelbart begriper eller rentav har roligt vid avlyssnandet.”

Nja – att vara extra tydlig eller rent av visa humor – är kanske inget att rekommendera för våra lokala politiker. Kanske mer då en annan sak att fundera över. Hägg skriver:
I den amerikanska reklamjargongen talar man om ”The seven year old mind”, sjuåringens intelligensnivå, som varje framgångsrikt reklambudskap måste anpassa sig till för att få rimlig effekt.
Och så får vi vet att: ”Var och en som har något viktigt att säga måste ta hänsyn till denna masskommunikationens första lag.”
För som Hägg säger det: ”Det är nästan omöjligt att underskatta folks fattningsförmåga.”

En kul och intressant skriven bok som den – som vill föra ut sitt budskap – har glädje av.